Givet att Lennart är miljöpartist och att 6-timmars arbetsdag då fortfarande stod i deras program, så fokuseras mycket av problematiken och lösningar kring denna specifika frågeställning. Men han har en hel del fina argument som man kan ta till sig om man tycker att det är svårt att bemöta folk som är kritiska till grön skatteväxling:
1. "Skatten blir högre än den samhällsekonomiska kostnaden"
Många menar att de skatter som föreslås läggas på miljöskadlig verksamhet är för höga och kan leda till onödiga välfärdsförluster.
Detta stämmer, om man ser till den mest restriktiva beräkningen av kostnaderna som t.ex. koldioxidutsläpp leder till. Klimatförändringar är otroligt svåra att förutse och ännu svårare att beräkna kostnaderna av.
Dessutom har grön skatteväxling alltid haft som mål att delvis bekosta miljöskatter med lägre skatt på arbete, varför detta inte behöver innebära en välfärdsförlust.
2. "Det är snedvridande för konkurrensen"
Vi kan inte ha högre energi- och miljöskatter än utlandet. Det leder till att vi blir utkonkurrerade och kommer att behöva importera produkter, vilket inte heller är bra för miljön.
Detta argument måste tas på allvar, men det finns starka skäl till varför vi ska vara internationellt pådrivande för att få igenom skatteväxling. Vi måste ligga ett eller två steg före för att verka trovärdiga. Dessutom finns många långsiktiga vinster: Olsen visar på exemplet med Aspa bruk som i slutet av 1980-talet tvingades att drastiskt minska sin klorutsläpp vid tillverkningen av pappersmassa och då hotade med att företaget skulle behövas läggas ned. Några år senare kunde man läsa i tidningen att de kunde överleva den djupa lågkonjunkturen tack vare att de fick mer betalt för den klorfria pappersmassan eftersom konsumenter i Tyskland numera fordrade klorfritt papper.
3. "Det är dålig fördelnings- och regionalpolitik"
Det hävdas ofta att grön skatteväxling särskilt drabbar låginkomsttagare och boende i glesbygd. Och självklart måste vi se till folks beroende av t.ex. bilen där ingen kommunaltrafik finns att tillgå och avstånden är avsevärt längre. Men skillnaderna är inte så stora som man kan tro (OBS! 10-15 år gammal statistik):
"Tillgänglig statistik stöder visserligen påståendet att glesbygdsbor åker något mer bil och förbrukar mer bensin än andra, men skillnaderna är ändå ganska måttliga. Boende i glesbygdskommuner förbrukar ungefär 25 procent mer bensin per invånare än genomsnittssvensken: 810 liter per år jämfört med 650. Skillnaden är alltså 160 liter per år. Om man utgår från det räkneexemplet i det här temat kommer bensinkostnaden att öka med ca 1,30 kronor per liter på 10 år. ”Genomsnittssvensken” får full kompensation för detta bland annat genom lägre inkomstskatt. Det som inte kompenseras är merförbrukningen i glesbygd 160 liter * 1,30, dvs. en merkostnad per invånare på ca 210 kronor per år om tio år och fram till dess en successiv ökning av merkostnaden med 21 kronor per år. Det är visserligen en merkostnad, men knappast av den storleksordningen att den motiverar de övertoner i bensinprisdebatten som ofta hörs. Ofta är andra skatter också lägre i glesbygd, t.ex. fastighetsskatten."
Den som är intresserad kan läsa mer på Olsens hemsida.
